.

Nu är det över ett år sedan du försvann, jag har inte haft kraft att skriva någonting förrän nu.
Ett helt år... Vet inte om jag ska säga att det har gått fort eller sakta, man kan säga att det har gått både och. Vissa dagar har gått fort och vissa har gått riktigt sakta.
Man kan ju lungt säga att det har varit det tyngsta året i mitt liv. Man går bara runt och fattar absolut ingenting. Jag tycker att jag ser dig överallt, man får kolla två gånger för att kontrollera. Varje gång jag ser att det är ett "Privat nummer" som ringer till min telefon, så hoppas jag på att det är du. Innerst inne så vet jag ju att det omöjligt kan vara du, men jag hoppas ju ändå.
Den senaste tiden har jag fått riktigt många "stirrblickar", det är bara för att jag helt plötsligt tänker på dig och kommer ihåg saker.
Jag åker inte upp till dig så ofta som jag vill längre heller. Men det känns bara som att det blir hårdare och hårdare för varje gång jag kommer dit nu. Vill inte bara kunna åka dit och se ditt namn, vill kunna åka hem till dig och höra din röst!
Ser fortfarande hela din lägenhet framför mig, vet exakt hur allt såg ut och var det stod.
Och årsdagen sen... Usch, den va hemsk. När vi va uppe hos dig så brast psyket, jag orkade inte prata eller något. Men jag höll masken ändå. Jag vill inte visa NÅGON hur jag mår, det är bara att bita ihop och stänga in det. Visst, det biter på psyket att göra så. Men det skiter jag i!
Det jag känner mest är att det borde vara jag som låg där, inte du...

Emma, jag älskar dig och saknar dig så sjukt mycket!