.

Det är 4 månader sen du försvann nu, kan inte säga om tiden har gått fort eller sakta. Ibland har det gått jättefort och

ibland har det känts som att det står stilla.
Kan inte sluta tänka på saker som jag borde ha gjort. Som varför man bara stod där och glodde som ett fjån på sjukhuset.

Varför satte jag mig inte ner, tog din hand och tog farväl på riktigt? Det är såna saker man kommer få ångra hela livet,

som sitter kvar.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till längre. Har känt mig så ensam sen du försvann, man va ju alltid hemma hos

dig, men nu har man typ inget att göra alls. Sen att det känns som att man håller på att glida ifrån vissa gör inte saken

bättre.
Jag försöker acceptera att detta har hänt, men det går inte! Jag hoppas hela tiden på att du ska ringa, smsa eller bara

kliva in genom dörren. Varje gång jag åker förbi din lägenhet så kollar jag in mot parkeringen och hoppas på att bilen ska

stå där.
Jag blir så arg när jag tänker på att det just hände dig. Varför? Jag kunde alltid lita på dig till 100%, visste exakt var

jag hade dig, visste att du aldrig skulle svika eller ersätta mig med någon och att du skulle finnas där. Känns inte som

att det finns någon mening med något längre. Finns ingen anledning till att gå upp ur sängen på morgonen längre, bara ännu

en dag av smärta.
Jag kämpar verkligen för att inte glömma hur din röst låter, men det är väldigt svårt att komma ihåg när man inte har hört

den på jättelänge.
Hopplöst... Finns inte ord för hur mycket jag saknar dig. 

 
Hoppas verkligen att vi ses snart igen.