.

Ja, då är det över fem veckor sen Emma gick bort. Den stora frågan är om man mår något bättre, men det kan jag inte direkt påstå att jag gör.
Känner mig lika uppriven nu som då. Tanken att aldrig mer få träffa Emma, höra hennes röst eller aldrig ens se henne igen gör en mer deprimerad för varje dag.
Varför skulle det just hända henne? Världens snällaste människa.
Begravningen va den 23e oktober. Den va väldigt fin, men VÄLDIGT jobbig. Dock satt jag väl rätt "bra" till. Det va någon som satt precis framför kortet som stod på kistan. Hade jag behövt se det hela tiden så hade jag aldrig pallat med.
Det värsta under hela begravningen va när de satte igång "hennes" musik.
När Chris Brown - No Air kom igång, och alla började gå runt kistan för att lämna en blomma, fick jag en klump i magen. Allt kändes så overkligt, kändes som nån film av något slag. Jag har fortfarande svårt att höra den låten...
Jag satt och skakade nå förbannat hela tiden, enda från att vi gick in i kyrkan tills en stund efter vi hade gått ut.
Nu efter det så har jag varit till graven rätt många gånger. Känns så fridfullt att vara där, det är mycket bättre att vara där än att åka till olycksplatsen.
Dock så va jag, Wallmo, Märta och Fredde till både olycksplatsen och kyrkogården häromdagen. Det va väldigt jobbigt för mig.
Saknar henne så mycket, önskar att man kunde vrida tillbaka tiden...






Sen saknar jag dig också. Trodde inte att jag kunde få det grötigare i skallen, men oj så fel jag hade. Jag behöver dig, men vill inte du veta av mig så finns det väl inget jag kan göra åt det...